Kära vänner!

Flyktingströmmarna till Europa är just nu mycket starkare än de varit någonsin säger media. Nedan följer en fin text som min chef, generalsekreteraren för Nämnden för Statligt stöd till Trossamfund Åke Göransson, skrev för några dagar sedan. Styrelsen är enad om att vi vill dela denna med er alla. Frågan många ställer är: Har vi råd? Som kristna finns det bara ett svar på det. Om vi inte har råd att hjälpa våra medmänniskor som förlorat allt, och som bara kan förlita sig på vår hjälp, vad har vi då råd med? Vad är en kostnad? Du ser ditt barn dö framför dina ögon, allt du hoppats på och byggt upp raserat, familjen splittrad. Det mänskliga kapitalet som vi just nu ”förbrukar” kan inte räknas i kronor och ören. Om vi inte känner empati nu som kristna, när kommer vi i så fall att känna den?

Åsa Hole
Ordförande

Malmöbo för en stund

Fredagen den 11 september besökte jag Malmö. En person jag mötte sa att i Malmö talar vi inte om att vara kommuninvånare för det involverar olika beslut, papper och stämpel i passet. Vi säger att vi är Malmöbor och en Malmöbo kan bo här en kortare eller längre tid.

På kvällen kom jag till centralen i Malmö och såg alla nya Malmöbor som kom med tåget från Danmark, men med en mycket längre och farligare resa bakom sig. Det jag också såg var personal från Migrationsverket, Malmö stad och polisen som alla försökte hjälpa de nya Malmöborna tillrätta. Jag såg också Röda korsets sjukvårdsbuss som tog hand om skador och brist på medicin. Präster, pastorer och imamer som fick lyssna till berättelser om liv som gått förlorade på resan och frågor varför livet är så här. Volontärer från frivilligorganisationer som hjälpte till med hur man köper nya tågbiljetter, hur man hittar till en lokal för att kunna övernatta. Jag såg frivilliga som delade ut kläder och mat som skänkts av alla och en var. Sedan såg jag också barn med sina handtextade skyltar där det stod Welcome to Sweden och som gick fram och tog i hand och bockade eller neg som bara ett barn kan göra. Många hade leksaker med sig som de gav till sina nya Malmöbor som var i deras egen ålder.

Vad jag inte såg var protester mot att dessa nya Malmöbor anlände och välkomnades. Jag hade väntat mig det för också i Skåne finns det politiska partier som säger sig vara demokratiska men vill förvägra vår demokrati sitt inneboende väsen, nämligen humanitet. Hur det går ihop har jag försökt, men aldrig lyckats, förstå.

Jag brukar ibland kalla mig för världsmedborgare för att slippa definiera mig utifrån kungar och drottningars byteshandel med människor genom historien eller blodiga krigs gränsdragningar mellan det som idag kallas nationer. När jag lämnade Malmö centralstation kände jag mig som en Malmöbo, i alla fall för en stund.

Åke Göransson