Evas reflektioner

När kommer bussen?

Återigen har det blivit avslag på församlingsbornas önskan om att en buss (just nu buss 514) skall stanna vid kyrkan. Anledningen till avslaget är ett för lågt kundunderlag vid den hållplatsen samt en önskan från SL att ha en enhetlig tidtabell, där alla avgångar går samma väg. Man låter dock några turer trafikera kyrkan i samband med helgens gudstjänst, då antalet resande vid hållplatsen bedöms vara större.

Vad man glömmer beakta är att begravningar, dop, bröllop samt många andra aktiviteter sker i kyrkan eller prästgården under vardagar. Många människor vill också besöka kyrkogården och alla har inte bil.

Redan 2005 hade Spånga-Tensta Pensionärråd under många år arbetat med frågan kring en servicelinje i stadsdelen. Bl.a. p.g.a svårigheten att komma till och från Spånga Kyrka och Fristad servicehus.  Till kyrkan fanns då som nu bara bussförbindelser på helgerna och de var dessutom otillgängliga för personer i rullstol.

Rådet vädjade då till SL och politiker om nytänkande för att minimera risker för isolering och trafikfaror. Man var överens om att förutsättningarna för äldre och rörelsehindrade inte var så bra överallt.   

Man kan nu drygt 10 år senare konstatera att vi står och stampar på samma plats. 

Kravet på effektivitet får inte gå ut över äldre och funktionshindrade. Vi lever i ett segregerat samhälle och att isolera äldre förstärker segregationen ännu mer. Ett litet steg att motverka det är om SL låter buss 514 göra uppehåll vid kyrkan, så att kyrkobesökare i alla åldrar kan ta sig dit.  

——————————————————————————————

Att vara välkommen

20170115_välkommenInför det nya året satte jag upp ett nyårslöfte om att besöka ett antal museer​. På så vis skulle jag tillfredsställ​a mitt behov av att komma ut, få​ träffa folk och lära mig något nytt

Mitt första besök gick till Aquaria vattenmuseum på Djurgården. Jag hade varit där i början på 1990 talet och förväntade mig nu ​få nya extraordinära upplevelser. Döm om min förvåning när tillgängligheten, istället för att ha förbättrats, hade försämrats.

Dörröppnare saknades och innanför entrén var det kaos, eftersom den var full av personer med barnvagnar. En herre med barnvagn sa att jag skulle gå ut igen för ”vagnar får inte komma in här”. ​Vi ignorerade denna uppmaning och lyckades ta oss fram till kassan för att betala.

Ledsagare får normalt följa med in gratis på museer. Mannen i kassan ville dock ha bevis på att min ledsagare var en ”ledsagare”. Han upplyste också om att museet inte var helt tillgängligt. Det visade sig att regnskogen som jag sist delvis kunde bese, nu var helt otillgänglig p.g.a en trappa dit.

Man kände sig inte särskilt välkommen. Det hade varit trevligare om han istället bett om ursäkt för den dåliga tillgängligheten och låtit oss gå in gratis båda två

Efter besöket här gick vi till Nordiska museet och åt lunch. Där hade man gjort en ny entré för rullstolar, intill huvudentrén, som hade automatisk dörröppnare och tillgång till hiss. Här visar man en vilja att inkludera alla medborgare i sina aktiviteter. Det gör att man känner sig välkommen och kommer gärna tillbaka.

/Eva

—————————————————————————————

I fädrens spår…

Vi uppmanas ofta att lära känna vår historia för att bättre förstå vad som händer idag.

Om det då finns bosättningar, byggnader eller andra minnesmärken kvar från tidigare generationer, så blir det enklare att ta till sig vår historia och förstå den. Det är något speciellt att kunna ströva runt och uppleva platser där våra förfäder en gång varit.

SpangakyrkaI Spånga har vi lyckan att ha många äldre byggnader, fornminnen och en kyrka från 1100-talet, där man kan känna historiens vingslag. Tänk att gå på en gudstjänst och veta att det i tusen år suttit folk i samma lokal och lyssnat på gudstjänster.

Men hur mycket värnar vi egentligen om vår historia och de byggnader som ännu finns kvar från tider som flytt?

Rätt vad det är nås vi av budskapet att byggnader som tillhör vårt kulturarv får ge vika för förnyelse i form av moderna huskomplex och breda trafikleder.

I vår gick startskottet för omdaningen av Slussen. Många minnesmärken förknippade med Stockholm kommer därmed att försvinna. Det är visserligen inte så gammalt, men även 1900-talet har sin historia och Slussen är ju unik på många sätt.

Via radion uppmanades folk att höra av sig och berätta om sina eventuella minnen från 50 -talets Slussen.

Själv har jag många barndomsminnen förknippade med Slussen. Jag var tre år när vi flyttade in till en förort söder om Stockholm 1953.

För en tid sedan kände jag en önskan att få återuppleva och se något barndomsminne från Stockholm igen, men upptäckte då att det mesta förändrats eller försvunnit.

Min barndoms lekplatser var borta och hade ersatts av bostäder och breda genomfartsleder. Det enda som var orört och fanns kvar var mina minnen från Gamla Stan, Slussen och Katarinahissen.

När vi kom till Stockholm började min bror i en förskola vid Slussen och jag fick följa med när Mamma åkte med honom dit.
De timmar han var i skolan gav oss många tillfällen att gå runt och utforska omgivningarna.
Hur ofta har vi inte gått gula gången bort till Kornhamnstorg och sedan uppför Mårten Trotzigs gränd
Lika ofta gick vi längs Götgatan och tog en kaffe och napoleonbakelse på konditori Krönet.

Min favorit var dock att åka Katarinahissen. Till min lycka hade jag dessutom en faster som jobbade som hisskonduktör där. Hon fungerade ofta som barnvakt åt mig när min mamma behövde göra annat. Trots timmars åkande upp och ner var jag lika intresserad och fascinerad av detta. Att kunna återse platser där man vuxit upp ger en känsla av trygghet och harmoni och möjliggör en att minnas tider som varit. Om allt däremot rivs, känns livet kort och förgängligt.

Jag hoppas verkligen att man går varsamt fram vid exploateringen av Stockholm, så inte byggnader från vår historia försvinner. Även kommande generationer bör få möjlighet att uppleva och lära om vår historia genom dessa byggnadsverk.

Eva

—————————————————————————————————————–

Hur naturlig är vår natur…

snodropparHar i jul läst nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj roman ”Bön för Tjernobyl”. 26 april är det 30 år sedan olyckan i kärnkraftverket inträffade.
Det är skrämmande att läsa dessa vittnesskildringar om vad som hände och vilka konsekvenser det fick på människor och natur i Vitryssland. Det förvånar mig att så lite sagts om detta i media under dessa 30 år. Att man inte ens efterfrågat fakta. Förhoppningsvis får vi en avrapportering i vår om antal döda och skadade efter katastrofen samt vilka effekter som fortfarande finns i naturen.

Något jag blev påmind om i boken var vikten av att äta jod. Om vi tillgodoser sköldkörteln med naturligt jod förhindrar vi att den tar upp ev. radioaktivt jod i omgivningen.
När jag var liten fick man lära sig att äta salt som var berikad med jod. Vår sköldkörtel består av protein som byggs upp av jod och brist på jod kan orsaka struma. I och med tillsatsen av jod i bordssalt på 60-talet har antalet fall av struma minskat. i detta fall har vi använt en kunskap på ett positivt sätt.

En annan effekt som de intervjuade observerat vid olyckan var att växterna hade förlorat sin doft. Inte ens syrenerna med sin normalt starka doft kändes. De såg normala ut, men det var långt ifrån sanningen. Än idag är det förenat med hälsorisk att plocka blommor där.

I veckan presenterades en rapport om att våra grönsaker inte längre innehåller de nyttiga mineraler de en gång hade.De flesta har nog tagit för givet att det som såldes i mataffärerna var naturligt, nyttigt och självklart ofarligt att äta.

När ekologiska produkter en gång började säljas, undrade i varje fall jag, vad det egentligen innebar.
Nu framgår det alltmer att det ekologiska är det normala medan det normala ofta är behandlat eller besprutat på olika sätt.
Vem vill äta besprutad mat? Tag bort ordet ekologisk från varorna och skriv istället om och vilka gifter de innehåller. Om man på bananer, vindruvor och kaffe skriver, innehåller mycket starka nervgift, vem skulle då köpa dem? Det skulle troligen inte ens löna sig för affärerna att köpa in sådana varor, för ingen vill ha dem

Rationaliseringar och förädlingar av olika slag förändrar vår natur. Vi vet t.ex. att hårt förädlade rosor ofta förlorar sin doft, dvs. samma effekt som vid Tjernobyl.
Hur långt ska vi gå i vår strävan att manipulera naturen? Hur mycket tål naturen och hur mycket tål vi?

Vår natur är fantastisk och vi är helt beroende av att den behåller sin mångfald av djur och växter för att vi ska överleva. Vi måste därför alla hjälpa till så att det också blir så.

Eva

————————————————————————————————————

Det är saligare att giva än att taga…

Visst håller vi med om detta och i synnerhet när mottagaren blir överlycklig, då känns det ännu bättre. Vi delar gärna med oss, men vardagen har också en annan sida.

Nästan varje dag hör man talas om inbrott, som görs i vår församling. Hur hanterar vi detta? Vad ger det för signaler. Det vi sparat, som minne eller för att ha inför pension, är plötsligt borta. Vilka är det som finner ett nöje i att stjäla från andra? Kan man känna sig trygg i församlingen? Vem kan man lita på?

Det är viktigt att kyrkan ställer upp och visar att man vill ha ett samhälle där vi kan leva trygga i god samvaro med varandra. Resultatet kan annars bli att våra församlingsbor inte törs bo kvar.

Kanske samtalsgrupper i dessa frågor behövs?

Eva

———————————————————————————————————

 

TV-nostalgi  

Många minns säkert när den första TV-apparaten kom in i deras hem. I min familj var det vid fotbolls VM 1958. När VM började stod mina tre bröder, som många andra, utanför radioaffärens skyltfönster för att få en glimt av sina idoler. Det svenska lagets framgång var säkert en bidragande orsak till att min far några dagar senare, till allas glädje, kom hem med en TV. Själv minns jag inte så mycket av fotbolls VM. Mina första TV-minnen är istället Andy Pandy, Humle och Dumle samt Ria Wägner med sin karakteristiska vinkning.

Med hjälp av SVT och dess arkiv kan man nu göra en nostalgisk resa tillbaka i tiden för att återse en mängd program från 50-talet och framåt. När man ser dessa program igen väcks minnet till liv och det känns som om det var igår man såg Sigge Cirkus och Hylands hörna med alla folkkära artister. Vem minns inte när Per Oscarsson chockerade tittarna i sin avklädesscen. Ja, det är oförglömliga stunder, som gjort starkt intryck på oss och därmed blivit en del av våra egna liv.

Det är ett sant nöje att kunna ta del av alla dessa gamla program från SVT:s arkiv. Ett stort tack till SVT som gjort detta möjligt.

Värdet av detta arkiv blir extra uppenbart när någon av våra älskade artister gått ur tiden. Ett behov att gå tillbaka och återuppleva ett visst ögonblick uppstår. Igår kunde vi återse Robert Brobergs show på Globen från 1991. Det är en glädje att kunna se och höra honom igen, med glimten i ögat, framföra låtar vi så väl minns och som i högsta grad fortfarande lever.

Så är det med många av dessa artister och TV-profiler vi sett genom åren. De har på olika sätt gjort intryck på oss och därmed mer eller mindre påverkat våra liv. De blir en del av oss och kommer för alltid finnas kvar i vårt minne och i våra hjärtan.

Eva

—————————————————————————————————————-

Sommar, sommar, sommar  

Vid sjön HjortenKlockan är ett och signaturmelodin till programmet Sommar strömmar ut från radion. Direkt går mina tankar tillbaka till sommaren 1959. Det var en härligt varm sommar. Vår första i sommarstugan vid Virserumssjön.

Här fanns allt som för mig förknippas med idealisk sommar. Friheten och närheten till naturen. Stugan låg vid vattnet. Vi kunde bada när vi ville, ta en tur med roddbåten runt sjön för att utforska växt- och djurliv. Alla gräsänder som jag var så förtjust i, några hade fått namn, kom och åt bröd direkt från min hand.

Där fanns varken el eller rinnande vatten, men som barn är det inget man tänker på. Det här var paradiset för mig.

När klockan slog ett, var alltid den lilla transistorradion på plats. Den välkända melodin förkunnade att nu är det sommar och hela familjen var då samlad. Vi hade slagit oss ned på våra gröna luftmadrasser, dukat upp med väldoftande nykokt kaffe och färsk butterkaka. Det var bara att njuta, koppla av och lyssna på dagens sommarpratare.

Varje gång jag hör signaturmelodin både ser och känner jag dessa sommardagar så tydligt framför mig. En härlig känsla infinner sig i kroppen.

/Eva

————————————————————————————————————————————–

Rulla som pilgrimpilgrim 1

En solig morgon i juli åkte jag och min assistent till Frösunda kyrka i Vallentuna. Jag hade läst att man invigt tre pilgrimsleder varav två skulle vara lämpade att gå med rullstol.

Vi valde att gå den s.k. Ulfsleden på 11 km, både för sin längd och för sina sevärdheter längs vägen. Vandringen skulle inledas med en andakt i Frösunda kapell.

Väl framme i Frösunda, visade det sig att vi inte kunde komma in i kapellet för ingången bestod av flera trappsteg. Den ramp som skulle kunna använts fanns i kyrkan. Men kyrkan var låst och ingen hade nyckel dit. Det innebar att vi inte heller fick se kyrkan med sitt omtalade altarskåp. Det kändes väldigt snopet.
Vi kom i alla fall in i Frösundagården, där vi kunde dricka kaffe och få en pilgrimskarta.pilgrim 2

Därefter tog vi sikte på Orkesta kyrka i förhoppningen att kunna se den. Vi gick den lilla asfaltsvägen, som slingrade sig fram i det vackra landskapet. Efter 4 km kom vi fram till kyrkan. Tyvärr var även denna kyrka låst. Nu blev vi verkligen besvikna, men vi tog nya tag och vandrade vidare mot Granby gård. Där skulle ju enligt kartan finnas toalett och café.
Det började dyka upp mörka moln på himlen, så det gällde att hinna fram till Granby gård innan regnet. Oturen förföljde oss. Även här var det stängt. Dock kunde damen som bodde där låsa upp toaletten och hennes man hjälpa mig uppför de två trappstegen dit in.pilgrim 3

Vi beställde färdtjänst, som efter 1,5 timme lyckades hitta till Granby gård. Då hade de mörka molnen övergått i hällregn och hagel, och vi satt och kurade under ett parasoll.

Så utlämnad man kan bli. Sitter man i rullstol, så kan man inte hoppa in varsomhelst. Ett tillgängligt rum för vila och eftertanke är väl just det en Pilgrimsvandring skall kunna erbjuda.

Trots allt, så var det en spännande och händelserik dag.

/Eva

—————————————————————————————————————————-

Bygghysteri

Klara kyrka  Var man än är i Stockholm så ser man byggkranar. Nya stadsdelar dyker upp som svampar ur jorden. Det som var strövområden och platser för rekreation kan man inte se skymten av idag.

Har man varit ifrån Stockholm ett par år, är det nog svårt att hitta hem igen. Nya trafikleder är på gång, vilket naturligtvis är en förutsättning för att alla skall komma fram.

Det som förvånar är att inte infrastukturen färdigställs innan man börjar bygga. När man går runt i dessa nybyggda områden, så är både trottoarer och gator smala. Varför gör man inte ordentliga gångvägar där man kan mötas även om man går i par och låter cyklarna ha en egen bred fil.

På kontinenten finns det utrymme för boulevarder, det borde vi också kunna ha. Dessa bör dessutom kantas av träd eller buskar. Både vi och våra vänner fåglarna i storstaden behöver gröna oaser för att överleva. Även i villaområden förtätas det. Träd och buskar huggs ned för att ge plats åt nya hus. Snart ser man bara hustak. Fåglarna förlorar sina boplatser. Fågelsången försvinner i storstaden. Vi går mot en tyst vår om vi inte tänker oss för.

Jag jobbar på Klarabergsgatan intill Klara kyrka. När Hotell Continental revs, så framträdde utsikten mot Klara kyrka så som den en gång gjort. Det blev både luftigare och vackrare. Tyvärr byggs där nu ett nytt hus, som kommer skymma Klara kyrka än mer. Tänk om man istället för att bygga nytt gjort en järnvägspark där (mitt emot Centralen), som både resande och andra kunnat koppla av i.

/Eva

———————————————————————————————————–

Det värnlösa barnet

Igår var det de värnlösa barnens dag. Av en händelse satte jag på radion när dagens Vinterpratare just börjat sitt program. Jag fångades direkt av hans sätt att tala och formulera sig. Det tog inte lång stund förrän jag förstod att det var Tomas Sjödin, en man som redan tidigare i sitt sommarprogram fångat mitt intresse. Hans sätt att tala om sorg och känslor och hur man hanterar det för att orka gå vidare har berört mig djupt. Hans egen erfarenhet gör att han på ett sätt som ingen annan lyckas beskriva och formulera dessa erfarenheter så att de går direkt till mitt hjärta.

Han talar för det värnlösa och utsatta barnet. Han beskriver hur svårt och chockartat det är att få beskedet att ens barn är obotligt sjukt. Jag brukar inte tänka på mina svåra stunder, men ibland lyckas någon beröra ens innersta, och då kan gamla händelser helt plötsligt framträda helt klart. Jag var själv 8 år när mina föräldrar fick beskedet att jag var obotligt sjuk. På den tiden sa man inget till barnen, men fastän ingen sa något till mig om min diagnos, så minns jag detta ödesdigra läkarbesök. När doktorn undersökt mig, skulle bl.a. stå på hälarna vilket jag inte klarade, lämnade han rummet med mina föräldrar. Hela atmosfären sa mig att han hade ett tungt besked att ge dem. Jag kände mig så ensam och övergiven i det kala undersökningsrummet. Jag hade en obotlig muskelsjukdom, som gradvis skulle förinta mina muskler. Eftersom det inte fanns något botemedel eller behandling, så lämnades vi åt att hantera sjukdomen efter bästa förmåga.

Så här efteråt önskar jag att det hade funnits en person som hade kunnat prata både med mig och mina föräldrar om sjukdomen och ingett hopp om framtiden, även om det inte fanns något då.

Inför 2014 hoppas jag att alla barn och vuxna får det stöd de behöver vid allvarliga sjukdomar. Ingen skall behöva lämnas ensam i sådana här situationer.

/Eva